Jag blir alltid extra dramatisk när jag är uttråkad.

Jag har varit värdelös på att blogga där här sommaren.
Måste erkänna detta. Be om ursäkt och bättra mig.
Så förlåt kära fina älskade vänner men att ladda upp en bild när man bor på lande tar forever.
Och om jag nu bestämde mig för att börja denna process så skulle mina stackars nagelband som stressats sönder den här sommaren gå in i väggen och avsluta sin existens. No can do.

Jag är på ett ypperligt farligt biktningshumör.
Sånt där att man vill skrika ut till hela världen att jag ätit kylskåpkskall skaldjursrisotto till frukost osv.
Men jag är ingen kissie. Öser inte ut detaljer om min frukost till vem som helst.
För sen när det dyker upp ett äkta pappersbrev i brevlådan med ihopklistrade bokstäver "Jag vet vad du åt till frukost förra sommaren" så skulle det inte vara värt det. Kanske lite. Har aldrig fått ett hotbrev. Hotmail dock men det är inte riktigt samma sak.
Nu sitter jag här och öser ut helt obetydlig blaja i brist på annat.
Egentligen vill jag bara flytta tillbaka till stan. Springa på events och uppföra mig som man bör göra.

Inte fundera över. Ska jag plocka svamp idag? Eller hallon? Men gud vad blåbären ser fina ut.
Nä nu räcker det med pensionärslivet. Nu vill jag börja skolan och vara 22 igen.