Godisskatten

Jag har officiellt blivit gammal. Har nu haft en marabous apelsinkrokantkaka (favoriten) i mitt kylskåp i över en vecka utan att äta upp den. Varje dag som jag tittar in i mitt annars tomma kylskåp blir jag alltid lika chockerad över att den fortfarande finns kvar.

Jag har alltid varit en sådan där som äter upp allt godis på en gång. Poff och så är allt borta. Jag hade en kompis när jag var liten som gjorde helt tvärtom. När vi var små hade hon en träskattkista där hon förvarade sina godisskatter. Om man hade gjort något riktigt snällt eller om det var lite extra synd om en så kunde hon bjuda på en ett år gammal hård och uttorkad ahlgrens bil och det var något stort. Det här sparandefenomenet har aldrig hänt mig och just därför känns det riktigt underligt att titta på den ouppätna kakan. Kanske jag bjuder en kompis som varit extra snäll på den om sisådär två år? När den är sådär lagom vitaktig och underlig. Kanske det är mitt nya mål?