Hur gud förlåter typ allt.
(Måste kanske inflika att det är först nu förtiden han är förlåtande).
Förlåtelsetrenden dök upp när kyrkan började bli opopulär. Då formade man om kyrkan efter samhället och försökte bli den goda solidariska sidan och slutade stena folk för utomäktenskapligt sex, bränna häxor på bål och hugga huvudet på folk som inte tror. Skitsamma. Det här med att förlåta är nu för tiden ett viktigt budskap i kyrkan som jag egentligen alltid sett som självklart i livet.
Men den här sommaren har jag varit så arg. Gått runt och varit förbannad, ledsen och besviken. Förlåtelse och förståelse kändes avlägset. Jag tog fram min mest dramatiska sida och sa till mig själv "ALDRIG" (med hög röst, helst med ett pekande finger också).
Sen en vacker dag så orkar man inte vara förbannad längre. Ilskan känns helt plötsligt löjlig, obetydlig och överdramatiserad. Man står där och ser på sig själv utifrån. Ungefär som att titta på Meg i Sunset Beach och konstatera att hon borde klippa och skaffa sig ett vettigt jobb.
Komiskt hur känslor kan komma och gå så snabbt. Hur man kan skratta åt sig själv och andra och bara ta sig o kragen. Man måste bara lära sig att fokusera på vad som är viktigt. Vad som faktiskt betyder någonting.
När allt kommer omkring så är man bara en liten obetydlig fjant fast på en stor badboll som snurrar.
(Jag vet att man inte får blogga om känslor, kanske jag tar bort det här, köper mig ett par nya skor fotograferar dom och sätter "Titta vad jag fyndade idag!")
