1. De som får det att se sjukt enkelt ut
2. De som ser ut att dö av en hjärtattack inom två minuter.
Efter att nu ha börjat springa måste jag nog tyvärr konstatera att jag tillhör kategori 2.
Började lite lätt att springa för ett tag sen. Mest för att nu när det är fint väder så lockar inte min nakensimhall på samma sätt. På något vänster. Så jag tänkte att sommaraktiviteten blir löpning. Först gick det inte alls. Läste en bok av Martina Haag (Heja Heja) där hon skrev att hon började genom att springa och se hur långt hon klarade sig utan att stanna. Hon klarade 13 minuter. Så jag tänkte att jag skulle klara 14. Jag måste ju ändå fixa mer än en 45-årig tre barnsmamma. Tänkte jag.
Jag klarade 11 minuter.
Så var det med det. Sen körde jag på sådär. Sprang typ 10 min, gick lite och sprang därefter igen. Tyckte att jag var sjukt patetisk. Sen hamnade jag av någon anledning på en blogg om löpning för nybörjare. Där det stod att de flesta gör misstaget att springa för snabbt i början. Jag började fundera på saken och ärligt talat. Min taktik var att gå utanför dörren och springa hårt som fan i tio minuter innan jag gav upp.
Så jag läste lite längre i Martina Haags bok där hon skrev att man ska springa så långsamt som möjligt i början. Sagt och gjort. Senast idag sprang jag oavbrutet 6 kilometer på 45 minuter. Ja fort går det inte men jag joggar och jag älskar det. Eller jag älskar när jag efter en stund känner att, fan jag kan det här. Det här är kul. På samma sätt som med min nakensimning. Jag bara kör och det är så skönt. Jag kan springa. Det går! Om jag nu sen råkar springa riktigt långsamt så gör det egentligen inget. Jag kan! Wooop.
Helt enkelt ska man springa långsamt i början. Den första kilometern går det så långsamt att en tant med rullator förmodligen skulle kunna köra om mig. Men sen så säger det poff och jag ökar takten automatisk. Uppvärmd och glad. Inte som förut. Kall och styv och all in i tio minuter och därefter känna mig som världens sämsta människa. Nej nu är det annat. Love it.
Dock ser jag helt galen ut efteråt. Skiftar i lila i ansiktet. Väldigt charmigt. Verkligen.
En storasyster
Jätte bra inlägg. Jag ser dej faktiskt ganska ofta när du går med din hund, vi är nästan grannar tror jag. Ibland tänker jag att ja borde säga hej fast vi inte känner varann även om det känns så. Blir alltid glad när jag ser dej. ps, du har ett kiva lande ställe
SvaraRaderaMen hej granne! Tack för de snälla orden! Säg hej nästa gång vettja, jag är relativt snäll och Milla bits inte! promise :)
RaderaAlltså, exakt så - man måste börja långsamt! Det är bästa motivationen! Och bara plötsligt springer man lite snabbare en dag och slår sina egna rekord. Dock har jag börjat springa utan runkeeper nu, tänker att jag ska springa bara för att det är skönt och inte för att jämt och ständigt slå nya rekord...
SvaraRaderaJa eller hur? Jag fattar inte hur jag har missat att man ska jogga och inte springa i början. Vad är grejen med det? Jag tror jag får fortsätta med runkeeper ett bra tag innan jag hamnar i din mojo. Blir liksom peppad av att slå mina rekord. Kanske jag en dag är där du är. Har du fler bra springtips?
RaderaHördu, 6 km på 45 minuter är hur bra som helst! Heja du! Började själv springa för ungefär ett år sen och märker hur jag hela tiden orkar mer. I början gjorde jag också misstaget med att börja alldeles för hårt, lugnt tempo är på riktigt the way to go.
SvaraRaderaSjälv har jag inte nödvändigtvis blivit så mycket snabbare, men jag kanske flåsar lite mindre. ;) Vill du ha variation (och utmaning) kan jag tipsa om intervallträning. Kan tröttna på att bara springa på i jämn fart och intervaller är utmanande och hemskt men så himla skön känsla efteråt.
Woho tack! För mig är det helt banbrytande sjukt nog. Tack för tipset! har du fler superbra springtips? Vill ha allihop! Skönt att höra att det finns hopp för det där lila ansiktet. Man känner sig lite speciell när man springer längs Brunnssan med ett ansikte som en uppsvälld ballong :D KEPS PÅ.
Radera