Nope, ingen har dött

Jag är lite sugen på att tatuera mig igen. Inte för att det kommer att hända, men ibland så dyker "sätta mer bläck i huden" längtan upp. Jag har haft min diamant-tatuering i snart sex år och har aldrig ångrat den. Vintertid glömmer jag dessutom periodvis bort den. När jag sätter på mig strumpor kan det hända att jag förvånat hajar till. - Just det ja, jag har ju en diamant på foten.

Det enda som är jobbigt med den är att alla alltid vill ha en djupare förklaring om varför den finns. Helst ska någon ha dött, eller något annat minst lika dramatisk för att det ska vara okej att ha en tatuering. Typ. "Min pappa blev uppäten av en älg och därför har jag nu åttio stycken flugor på mig rygg som symboliserar skogen" eller "Jag var död i tio minuter och tribalen på svanken symboliserar kampen för livet". Emellanåt när folk stirrar förväntansfullt på mig i väntan på min dramatiska förklaring kan det hända att jag klichéflummar till det lite.
"It´s the biggest diamond I´ll ever get" eller "Diamonds are forever" Osv.

Men nu är den ju där. Ingen har dött och den symboliserar inte ett skit.
Jag var arton. Levde livet och ville ha en diamant på foten. Thats it.

Här ser den lite torr och sorglig ut. På med EA eight hour cream.