Jag är på teaterhumör. Skulle nästan kunna se vad som helst. Fast bara nästan.
Teater är något jag alltid älskat. Jag är i och för sig mer för traditionell teater och kan emellanåt ha lite svårt för de alltför experimentella. Pjäser med mycket upprepning, saknad av handling och inslag av realistiskt plågande går inte hem hos mig.
Jag skulle till exempel aldrig kunna besöka "likvakan" där man hänger upp folk i krokar i taket. Förstår helt att andra tycker att det är fascinerande men för mig känns det mest osmakligt. Ibland kan jag dessutom känna att konsten kan sakna ordentlig mening.
Att man tävlar med andra om vem som är konstnärligast och kan göra det absolut underligaste. Därefter står alla och säger att de förstår precis tanken medan sanningen är att de oftast inte heller förstår någonting. Då blir det bullshit istället och jag förvandlas till en icke konstnärligt lagd typ som tydligen inte förstår djupet. Jag kan leva med det.
Ha, vi har lite samma problem i akademia. Folk skriver på ett sätt som inte är tillgängligt. Tror det handlar en del om att skydda sig för kritik. Gömma sig bakom underliga ord och komplicerade meningar. Om läsarna inte förstår kan de heller inte kritisera. Och många av läsarna väljer att hålla god min och berömma istället, för de vill inte riskera att framstå som "de som inte förstår". Vad tror du? Är det samma fenomen?
SvaraRaderaPrecis. Därför är det befriande med smarta människor som vågar berätta att de inte förstår. Även om risken att dumförklaras är ganska stor. Men samtidigt vem är det som dumförklaras egentligen?
Radera