Ostigteriet

Skrev en gång i tiden ett inlägg om att vara singel. Nu får jag väl skriva om hur det är att vara osingel. Tänk hur livet kan förändras bara sådär.

Diskuterade igår med en vän om hur det är att vara kär och hur länge man är kär. Vännen sa att man är ju egentligen bara sådär kär i början sen går det över då tycker man mer eller mindre bara om varandra. Att det där med att vara kär är bara något man kan räkna med i början, med det menade hon de första sex månaderna.

Jag håller inte med här. Klart att ett förhållande kan gå upp och ner likaså känslor. Men med Niki är det något helt annat. Jag är kär jämt. Hela tiden. Jag är lycklig över att ha honom, så jäkla tacksam och bubblig när jag tänker på honom. Igår kom jag hem väldigt sent efter en ganska lång kväll med några samarbetspartners och bara kände hur fint det är att komma hem och se det där huvudet på kudden som sover och veta att den där typen är med mig. Jag blir så himla glad.

Vi har egentligen världens bästa förhållande, vi bråkar sällan och om vi gör det går det över ganska snabbt. Vi har roligt med varandra, sällan tråkigt och vi vill samma saker.

 Jag kommer ihåg när jag var singel och tyckte ibland synd om par. De verkade ha så himla tråkiga liv tyckte jag. Jo, kanske jag är mer en sambosoffare idag ändå men tråkigt har jag verkligen inte. Önskar att alla fick ha en riktig Niki i sitt liv. För kär på det här sättet som jag är idag har jag aldrig varit tidigare och tänker se till att kämpa med att vara kär resten av livet för det där huvudet på kudden är något jag vill somna bredvid varje kväll. Väldigt patetiskt hade nog Lina september 2013 tänkt. Eller så hade hon bara blivit glad för sin egen skull.