När jag var singel och bodde i min lilla etta på Fredriksgatan var söndagar mina absoluta hatdagar. Jag hade ofta en ganska rejäl söndagsångest. Kanske för att söndagarna för en ung singel var ganska ensamma. Oftast hade man dessutom varit ute och skrämt slag på stan natten innan och skulle kanske behövt bolla det med någon. Det hände dessutom ingenting alls på söndagar och man hade oftast inte så mycket att göra, förutom att vänta in en måndag. Kanske det också handlade om att livet var lite mer som en berg och dalbana under den här perioden. Att jag hade ett jobb som jag i och för sig tyckte mycket om men som var väldigt osäkert vilket påverkade mer än jag insåg just då. Korta kontrakt och noll betald semester skapar en osäkerhet som tär på en i långa loppet. Svårt att förstå det när man är mitt inne i det.
Numera älskar jag söndagar. De är så himla härliga och jag älskar dem faktiskt av helt samma orsak som jag hatade dem då. Det händer helt enkelt inget alls. Man får göra precis vad man vill. Om det sen innebär att ta ett litet glas chablis i solnedgången sittandes på ett fårskinn så är det en del av livet. Ja, eller livet jag lever just nu. Himla fint det där ändå. Hur en dag som man hatar så innerligt kan bli en dag man verkligen älskar.







Den har damen har varit med mig i mitt liv ändå sen några dagar innan jag fyllde 21. Nu är hon 7 och jag 27år. Så hon har alltid varit med och jag hoppas verkligen att vi får 7 fina år till tillsammans. Hon är ändå en väldigt stor del av mitt liv. En fluffig typ som slickat tårarna efter uppbrott, släpat med en på långa promenader när man helst skulle vilja gömma sig under täcket, som aldrig dömt en när man gjort bort sig, alltid slängt sig över en av glädje när man kommit hem och som blivit Nikis hund lika mycket som min. Skulle inte ha kunnat önska mig en finare hund än vad hon är. Milla <3