Det lite längre och semisentimentala inlägget

Sitter på Kastrup, Köpenhamns flygplats som jag har besökt ett antal gånger i mitt liv och väntar på att få boarda. Som det ser ut just nu kommer mitt plan vara tomt, på gränsen till öde. Känns alltid lite skit att flyga med ett tomt eller nästan tomt plan. Man börjar småräkna ut vad utsläppsmängden blir per person och tänker att ens framtida barn kanske kommer att uppleva en annan form eller om dom ens får uppleva en annan form av jord än jag. Fundering.

Har annars haft tre riktigt sköna veckor i Sverige. Har njutit av att umgås med min familj som alla varit samlade. Det är oftast bara vid jularna som sådant händer för min del så man måste liksom passa på. Krama alla lite extra. Pappa kommer i och för sig till Finland om en månad (och tar Millan med sig). Mamma ser jag förmodligen vid påsk nästa gång och syskonen till sommaren. Men ändå. Familjetid är kvalitetstid.

Jag har sagt det och jag säger det igen. Jag fyller år idag. När man fyller år nu förtiden får man massa gratulationer på Facebook. Det ingår lite i dagens "fylla år paket". Men något jag inte hade förväntat mig var alla dessa sms. Ett av dem var ett av de finaste jag någonsin fått. Ord som gav så mycket värme. Ett litet (eller okej det var lååångt) sms kan göra så mycket. Ett annat sms som jag fick var också förmodligen något av det finaste jag fått, har inte svarat än. Förlåt, ska komma på vad jag ska svara först. Jag känner mig/är smått överväldigad. Tack.

Men, av er då? Ingenting. Inte en enda "Grattis på fördelsedagen Lina".
Hade högre tankar om er. Skurkläsare.

Äh. Puss.