Livet är fullt av beslut. Även om man tar förhållandevis stora beslut hela tiden så kan vissa beslut kännas mer avgörande än andra. För mig har bostadslandet varit en ganska stor fråga den senaste tiden. I somras var jag helt säker på att efter jag tagit min kandidat så flyttar jag tillbaka till Sverige. På sätt och vis kändes det beslutet skönt. Jag hade med andra ord ingen anledning att ha dåligt samvete över min obefintliga finska längre. Jag skulle ändå tillbaka till landet där folk faktiskt förstod var jag sa, även om jag pratade snabbt.
Nu är jag inte lika säker på den saken längre. Jag har på senaste tiden hittat tillbaka till mitt finska liv efter en tid som förvirrad svensk. Jag har börjat känna mig hemma igen.
Emellanåt känns det till och med som om Helsingfors är ”min” stad.
Jag känner till och med till staden så pass bra att jag emellanåt råkar guida amerikaner i mina ”hoods”.
Efteråt, när jag insett vad jag håller på med skrattar jag åt mig själv. En fråga om vägen har slutat med att jag stolt skuttat runt med ett större gäng amerikaner efter mig samtidigt som jag ”Det här huset var tidigare blablablabla..”.
Jag försöker alltid ge en så positiv bild som möjligt av Helsingfors till turister.
Kanske är det förståelse jag söker över mitt val av hem.
Förståelse från främmande amerikaner i tennisskor och japaner med minst tre kameror över axeln.
Eller så är jag helt enkelt stolt. Jag har trots allt hittat en bra kombination för mig.
En huvudstad som känns som en småstad. Perfekt för Värnamobon med storstadskärlek,
Som det ser ut just nu så kan jag tänka mig att bo kvar här.
Det är bara den där satans finskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar