onsdag 16 augusti 2017

Trött på att vara singeleriet?



 Undrar hur det här gick?




tisdag 15 augusti 2017

Kväll i Ingåeriet

Efter jobbet körde vi ut till Ingå för att hänga med familjen och äta middag. Det är nog en himla fördel att Ingå endast ligger 60 km från stan. Det är enkelt att ta sig fram och tillbaka endast för en kväll. Johanna och Niki lagade en kantarellrisotto och till efterrätt åt vi resterna av helgens frysta cheesecake. Min mamma åker hem (Sverige) på söndag och jag tänker att jag ska hänga här hela helgen och maxa umgänget. Borde kanske även besöka Värnamo en sväng i höst. Har ändå inte varit där på snart ett år. 

En annan sak vi verkligen älskar i min familj, ja alla utom pappa då är sällskapssspel. Vi spelar TP, Alias, När då då och Rappa Kalja oftare än somliga familjemedlemmar önskar. Skulle gärna köpa in en ny favorit men vet inte vad. Har du något sällskapsspeltips så får du jättejättegärna dela med dig. Behöver något nytt. 
 Blommorna jag planterade i maj har tagit fart ordentligt
 Niki och Johanna - kvällens kockar
 Vin här hej
 Min pappa. Om 1,5 år fyller han 70 och jag 30. Vi kan ha hundraårs-party.
 Jageriet
 Milla fick ett ben som jag tvingade henne att äta inomhus. Annars gräver hon bara ner det någonstans.
Min mamma
 Kantareller är ändå något av det bästa med sommaren. Ah vad det är gott!
Fint ändå det här med att ha en familj

 När då då?
 Bytte till 50mm-objektivet idag. Då blir det nära.

Jobbdageriet och en rysk blogg

Den bästa kombon av jobbdag är att börja den lite soft hemifrån på soffan. Hinna gå igenom mail, slacks och annat skojigt innan man cyklar till jobbet. Sen anländer man uppdaterad och glad och kan svara på alla frågor. Med mitt förra team jobbade jag ganska mycket hemifrån, men så var det teamet också självgående på ett helt annat sätt. Mitt nya team har trots allt bara jobbat här i 2,5 månader. Men duktiga, det är dom. 

En annan himla trevlig sak är att min svägis Linda har blivit med blogg. Nikis diplomatbror Seba fick en position i Sankt Petersburg och hela lilla familjen flyttade dit. Nu kan man följa det ryska äventyret genom Lindas nya superfina blogg. 
Ni hittar den HÄR!
 Morgonens arbetsplats

 Lyssnade på ett nytt avsnitt av min favoritpodd på vägen till kontoret. Rättegångspodden. Så braaa!
 De här två donnorna säger hej
Borde nog damma mina saker lite ser jag nu. 

Surlisteriet

Stal precis som så många andra den sura listan av UnderbaraClara. Andra som fyllt i listan är Jennifer, Sandra.


Obehagligaste jag vet:
Ända sedan jag såg klippet där ormar jagar en ödla i grupp så har min ormskräck nåt högre höjder. Hade ingen aning om att ormar ens jagade på det där sättet. Tänkte att de var lata och skygga djur. Sen ser jag hur de i enorma mängder kastar sig över den lilla ödlan och jag tänker att Nya Zeeland, Island, Irland eller Kap Verde borde bli mitt nya hem (finns inga ormar där). Annars har jag fått svårt för dåligt bordskick överlag. Tugga först, svälj, prata sen. Och håll inte i gaffeln på samma sätt som småbarn. Det är jag och Ribbing. 
Absolut inte min killtyp: Killar utan humor, blåsta killar, killar som inte alls kan klä sig eller killar som hela tiden måste berätta att de är smartare än andra (oftast inte sant). Killar som har noll verklighetsuppfattning, Paradisehotel-killar, killar med dålig människosyn/kvinnosyn. 


Äckligaste mat jag vet: 
Sill, surströmming (gammal fisk överlag), blåmögelost, överkokt pasta, okryddad mat
Blir arg på: När någon är dum eller orättvis mot människor jag älskar. Har lättare att ta att någon är taskig mot mig. Det är enklare att hantera, men den där maktlösheten jag känner när någon inte uppför sig eller anställer någon jag tycker är bäst, den gör mig oftast förtvivlad och arg. Som tur kan jag hålla mig. Det här med att rusa in på olika HR-kontor och skrika på dem underlättar nog inte riktigt. 

Sämsta bok jag läst: Får nog hålla med Beijer om att Denise Rudbergs bok "Disa" inte var något att hänga i julgranen. Synd, brukar annars mysa igenom Rudbergs böcker. 
Något som får mig att byta radiokanal: 
Musik på finska brukar vara en av de vanligaste anledningarna till att jag byter. Annars radiopratare eller poddare som har noll humor eller ser allt svart och vitt går inte heller hem. 
Sist jag ville ta till knytnävarna: 
När gubbar skriker på en för att man PROMENERAR med sin cykel på trottoaren. Varför ska folk vara sådana cykelfacister? 
Sämsta serien jag nyligen sett: 
Serie och serie, men den där Naked-filmen som Netflix just släppte var så dålig att vi fick stänga av den. Se inte. 
Fulaste plagg jag vet: 
Leggins. Sådana där avklippta grejer man hade på sig i mitten av 2000-talet. Ännu värre är vita sådana. En kort kjol och tubtop och midjebälte till det så har vi en riktigt ful outfit.
Äckligaste drycken: 
Söt alkohol. Usch usch. Sött vin, söta drinkar, söt cider. Nej nej. 
Sämsta karaktär i film eller TV-serie:
Har så svårt för Carrie i SATC. Gnälligare och mer självcentrerad karaktär får man leta efter. Har också himla svårt för Marissa i OC av exakt samma anledning. Var på riktigt lättad när hon dog. 
Det skriker jag när jag blir arg:
Finska svordomar. Så välintegrerad är jag. 

måndag 14 augusti 2017

Tre gånger soleriet

Den här sommaren gick snabbt över. Mest av allt kändes den som att jag väntade på saker. Jag väntade på att mina nya länder på jobbet skulle ta fart, jag väntade på fint väder, på semestern, på att semestern skulle ta slut, på varmare vatten, på att få segla, på att få bara vara och plötsligt var det över. 

Jag har väntat mig igenom en hel sommar utan att egentligen förstå betydelsen av här och nu. Något som är ganska olikt mig. Jag är i grund och botten en livsnjutare. Tycker om allt som är härligt och är inte så förtjust i det som är ohärligt. Jag brukar inte vänta så som jag väntat nu. Jag tänker att jag ska skärpa mig lite. Göra varje dag till en sommardag, leva lite rövare på Tenho/Grotesk på onsdag, gå och lägga mig jäkla sent varje kväll, dansa skiten ur mig och kollegorna på Kalle på torsdag och krama min mamma extra hårt på fredag. Lite så. 

Avslutar det hela med tre solar. 



Lördagsparty i stormeriet

Vi diskuterade fram och tillbaka i lördags om vi skulle ha kvällens party utomhus eller inomhus. Det landade på inomhus och tur var det med tanke på stormen som kom och sa hej två timmar senare. Då satt vi där inne i ljuset och sjöng snapssånger och hade det myz. Som den stormälskare jag är (när jag är inomhus och har det myz) så njöt jag av spektaklet utanför rutorna och kände mig så tacksam över att ha ett hus två meter från havet. Bättre stormutsikt får man inte. 


 Niki började stirra utåt och Milla började bli orolig. Hon är inte riktigt lika förtjust i stormar som sin matte


 Efter stormen åkte kakan jag bakat samma morgon fram. God och söt var den. Lite som jag. Hehe, skoja. 

fredag 11 augusti 2017

Friyayeriet

Välkomnades av den bästa av sommardagar. Strålande solsken, varmt vatten och iskallt vitt vin i glaset. Livet, lifvet är nog himla fint ibland. Tänker att jag ska njuta den här helgen av att bara vara. Hänga med resten av familjen som är kvar här, äta god mat och skutta upp och ner i havet. Kanske bränna på brännan lite så att de utomeuropeiska typerna på jobbet får fortsätta förfäras över skandinaviers (speciellt svenska teamet) solvanor. Ni vet, tanka tanka D-vitamin och njuta av att ha färg. Alla är vi olika. 

Bestämde mig i alla fall för att skippa Flow i år. Är för skadad av mitt festivaljobbande att jag ändå bara går runt och stör mig på hur saker och ting är organiserat. Alltifrån att bollscenen är för liten till att akustiken i det öppna runda tältet är värdelös och den lilla tältscenen saknar nödutgångar och ger mig ångest. Ja ni vet. Jag är för skadad för att ha kul. Kanske vi testar på nytt nästa år. Kanske två års festivaljobbspaus är en bra sak. 

 Mamma och Milla


 När ens föräldrar kollektivläser ens blogg och håller med om att cykeln "är nog himla snygg"
 Ens storasyster
 Storasysters odlingar som har frestylat lite
 Jag och den där typen som är bäst

Cykleriet

Tanken slog mig att det här med att cykla i Helsingfors är lite som att vara finlandssvensk. Man får en rutt som man ska hålla sig till och ändå parkerar det lastbilar, containers på banan eller i värsta fall så slutar den helt abrupt utan förvarning och utan att tala om vart man ska ta vägen nu? Men ändå ska man vara jäkligt tacksam för att man ändå hade lite cykelbana eller att någon ens tänkt på en som cyklist. Bilarna är ändå majoritet så om du nu på cykel fått lite lite kärlek och därefter blivit av med den så ska du ändå vara tacksam och glad. Vi hade inte egentligen behövt anpassa oss efter dig så om det nu står en lastbil i din väg så bör du ändå vara nöjd. 

Lite så tänker jag att det väl är att vara finlandssvensk. Du ska vara tacksam och glad om någon kan svenska eller om en sida har svenska som tillval. Du ska inte tro att du ska kunna ta något för givet bara för att Finland är ett tvåspråkigt land eller Helsingfors stad har bestämt sig för att satsa på cyklister. Du en en minoritet. 

Det positiva med det här är väl att jag känner mig väldigt välintegrerad som till och med tänker på finlandsvenskarnas situation i samhället när jag cyklar. Aight?
På tal om cykel så skulle jag vilja ha en sån här. Pelago-drömmen.


Mot Ingåeriet

Jag och mitt team har alla tagit en jobba-hemifrån-dag idag. Jag började jobberiet hemma men tar nu picket och packet och kör till Ingå. Först tänkte jag ta bussen eftersom Niki behöver bilen ikväll men sen kom jag på att vi faktiskt har två bilar. Tänka sig! Seaten är förresten till salu så känner du att en liten Seat Leon med turbofräs (oklart om det heter så) skulle passa bra in i ditt liv så får du gärna göra oss en bil mindre. Du hittar hen här

Vi började året med tre bilar på gatan. Men sen så flyttade Kleinbussen till Holland och genomgår nu någon form av "Pimp My Ride-upplevelse". Minus de där xboxarna tv-programmet alltid envisades att stoppa in i diverse limegröna bilar. Förstår fortfarande inte vem som vill stå ute och spela xbox från en bagagelucka? Oklart. Nu vill vi bara bli av med bil nummer tre så att Daijon blir den enda bil vi lever med. Billigare så.

onsdag 9 augusti 2017

Följeriet

Hörrenini. Jag har öppen profil på både Snapchat och Instagram som man får följa om man vill. Man behöver ju verkligen inte. Det är så frivilligt som det kan bli. Man kan till och med få testa följa en stund och därefter avfölja om man tycker att jag är svintråkig. Lite som sociala medier med öppet köp. Ni vet. FÖLJ MIG MED 30 DAGARS ÅNGERSRÄTT. Dessutom helt gratis och jag kommer inte blänga argt på dig om du avföljer. Kanske bara gråta lite, skriva arga blogginlägg om just dig och ringa din mamma och skvallra. 
Ja, absolut. Följ på :)

Vill man följa mig så hittar ni mig så här.

Instagram: markkula
Snapchat: msirmelin

Vill ni hellre följa den där typen jag bor ihop med så hittar ni honom på Instagram under Handsomenick88

Häj!

Pauseriet

Numera arbetar jag med åtta länder och ansvarar för sju stycken Country Managers. Idag hade vi lanseringskampanjer i flera av länderna och allt har härligt nog fungerat. Sitter nu i mjukisbyxor uppkrupen i soffan och stirrar på dagens siffror. Bestämde mig för att skippa kvällens bio och bara ligga i soffan en kväll. Behövde en liten paus efter dagen. En ganska intensiv start på livet så här efter semestern och då behöver man kanske andas lite ibland. 

Snart kommer Niki hem från flygplatsen och myser med mig <3

Lejonkungeriet

Att kolla på Lejonkungen på Mattolaituri igår var lite som att titta på film på en mobilskärm. Ja, då menar jag inte den där klumpen till Iphone plus jag själv har utan snarare mer åt den där gamla fyran man hade i handen för sju år sedan. Det var så mycket folk att även om vi kom i tid (en timme före) fick vi inga platser. Så vi kröp upp på berget bakom och jag fixade bort grenarna från trädet med hjälp av en hårsnodd så att vi kunde se något. Sen satt vi där på berget. Drack lite rödvin, småsjöng med till det låga ljudet och semipratade lite emellanåt. Men även om jag nu låter lite kritisk så var det himla mysigt. Hur ofta sitter man på ett berg med två fina vänner och ser på Lejonkungen? Hade dock glömt bort att filmen var så rå. Kanske barnfilmer helt enkelt var råare när man var yngre? Kommer inte alls ihåg det där med att Scar låter den lillalillamini-Simba ta skulden av sig egen pappas död. Kanske jag har förträngt sådana hemskheter. 

Jag ska faktiskt på bio ikväll igen. På senatstorget med Sabbe och Nessa. Det hade jag såklart glömt. Tänkte att det är någon gång nästa vecka. Jag och min kalender......




bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar