Vänneriet

Kom att tänka på tidigare idag att sommaren är en osocial del av mitt liv. I alla fall när det kommer till mina kvinnor. I vanliga fall (resterande delen av året) ses vi ofta. Torsdagsvin, helgutgångar, häng och allmänt myz. På sommaren är alla alltid på vift. Någon är på Åland, de flesta flyr till landeställen. Vi som jobbar i stan tar också tillflykten till landet så fort vi får chansen. Hade jag inte haft Ingå och fått vara kvar i Helsingfors hela sommaren hade jag nog varit ett ganska ensamt litet paket. Är med andra ord ganska tacksam över att ha familjenissarna här över sommaren och mannen såklart.

Men nu börjar det bli höst. Dags att börja återvända och umgås igen. Faktiskt se varandra och prata. Saknat yrbollarna. Nu när vi ses är det så sällan att vi inte pratar på riktigt. Tänkte även på det när jag har gjort snabbvisiter i Stockholm. Jag träffar mina vänner. Men det är en så kort stund att vi mest hinner gå igenom vem som jobbar och gör vad. Vi hinner aldrig prata igenom livet sådär på riktigt som vi gjorde förr i tiden. Nu är det mer jobb, hem och män, snabbt och effektivt. Men det blir så när man ses sisådär någon gång om året. Synd egentligen. Slog mig dessutom att jag egentligen har ganska dålig koll på mina svenska vänner. Har ingen aning om vad de har gått igenom de senaste sex åren. Vad som varit kalas och vad som varit ett helvete. Har faktiskt ingen aning eftersom vi sällan hinner komma så långt.

Ibland skulle jag vilja låsa in mig med alla i en månad. Lite som Big Brother fast utan kameror. Vi kan ha varsin dag. Bestämma att idag är det Fannys dag. Gå igenom Fannys liv ordentligt. Vem vill Fanny vara när hon är 85 år? Finns det något som Fanny vill ändra på? När planerar Fanny att bli Justitieminister? Sånt.

Lär aldrig hända. Men alltid en tanke.

En del av de svenska kvinnorna + Aron + Milla