När Johanna dykt upp igen (hahahhaha, dad joke) körde vi tillsammans ännu mer söderut längs med havet och den lilla rutten 17 mile drive som är en himla naturskön sträcka. Stannade och fotograferade lite, spanade på sjödjur (oklart djur i havet pga avstånd). Efteråt körde vi igenom världens sötaste lilla håla Carmel och spanade in de fantastiskt sagolika husen. Ser ut som en hobbit-by för rika pensionärer. Förmodligen vad det är också.
Avslutade rundan med att köra ner längs med Big Sur för att spana på solnedgången. Ahhhh så himla vackert. Varför är allt här så himla fint? Kullar, hav, dalar, växter? Vill liksom bara krama kalaset och säga att det är fint. Att ni kommer att överleva den där idioten ni har till president. Sen körde vi hem. Jag gasade på ordentligt på motorvägen precis som alla andra amerikaner. Om ni hittar en enda som håller hastigheten här ska ni få en chokokaka av mig.
Alltså, tror de här på riktigt gillade mig.
Vi liksom bondade på en själslig nivå. Såg varandra djupt in i ögonen och bara visste att det skulle vara vi resten av livet.
Vi liksom bondade på en själslig nivå. Såg varandra djupt in i ögonen och bara visste att det skulle vara vi resten av livet.
De här fåglarna sprang fram och tillbaka efter vågen.
Den nycertifierade djupdykarn
17 mile drive
Carmel
Bubbel i Carmel
Big Sur och solnedgången
Fin den här systern. Med havshår.
Sen gick solen ner
Och tiden stod lite stilla
Som den kan göra när man tittar på det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar