Guderi och jesuseriet

Funderat en hel del på det här med religion på den senaste tiden. Jag är uppvuxen i Sveriges bibelbälte. Staden har ungefär lika många pizzerior som kyrkor, något man också märker på stadens befolkning. Jag är uppvuxen med kristna vänner och kristna värderingar. Mina föräldrar är dock inte religiösa och har aldrig varit. Den enda i min familj som egentligen är troende är min mormor. Hon brukar säga något i stil med "Lina det är du och jag och Jesus" och jag låter henne tro det. Att det är hon jag och Jesus.

Mina kristna barndomskompisar gjorde så att jag spenderade väldigt mycket tid i kyrkan. Alltifrån "häng i kyrkan" på fredagskvällarna till skidresor och körläger. Jag var den enda av mina syskon som faktiskt konfirmerade mig och såg kyrkan som en viktig del av mitt liv. Jag kommer ihåg att jag en gång som fjortonåring bestämde mig att nu borde jag nog också börja tro på gud. Satt med någon form av streetbibel i knät ensam i mitt rum och blundade hårt och sa något i stil med "Jag tror nu på dig, show me a sign". Ingenting hände fast jag nu på riktigt försökte i sisådär fem minuter. Sen har det väl hänt under livets gång att jag bett till gud. Något i stil med "Om du fixar det här nu så lovar jag att tro på dig". Även om saken sen fixade sig så lyckades jag aldrig hålla vad jag lovat. Jag vet inte om jag är för konkret som person, men jag har väldigt svårt att tro på något som jag varken kan se eller höra eller för den sakens skull känna.

Jag har i och för sig alltid varit väldigt intresserad av religion. Hittade tex åtta stycken tecknade biblar på soptippen som jag sträckläste med förtjusning. Genom dessa fick jag dessutom bara ett fel på konfirmationsprovet och var bäst i gruppen som bestod av trettiofem frikyrkliga ungdomar. Mina föräldrar döpte aldrig mig utan ansåg att det var mitt val att själv bestämma om jag ville "rena mig". Något jag i dagsläget är väldigt tacksam över och förmodligen själv kommer att anamma på mina egna barn.  I gymnasiet var det heller inte ovanligt att elever sprang argt ut från biologin med motivering att "Big bang har minsann inte alls ägt rum, gud skapade världen".

Som barn frågade jag en gång mina kristna vänner om dom skulle döda mig om gud bad dom att göra det och samtliga svarade ja. Det skrämde mig lite och i efterhand är jag väl kanske glad över att ingen av dom var schizofren, hörde röster eller liknande. Men det var kanske just den känslan som gjorde mig skeptisk. Motsägelsefullheten i att "acceptera" allt och alla och "omvärva" alla med kärlek till att egentligen vara de mest fördomsfulla. Enligt kyrkan jag spenderade tid i fanns det bara ett sätt att leva. Bara ett sätt att vara och gjorde man inte det så levde man fel. Det var kanske det som fick mig att sluta upp med mina hobbykristna fasoner. Bristen på acceptans som man så självklart flaggade med att man hade.

Nu upplevde jag kanske en kyrka som var mer extrem än många andra, och nu för tiden har många av mina kristna vänner själva skaffat sig en egen uppfattning om hur man lever efter gud. Något som jag respekterar dom massor för. Men gud och jag. Oavsett hur intressant jag än anser det vara har vi i dagsläget ingen relation. We are not meant to be.

Men här i Finland känner jag en kvinnlig präst. Hon är fenomenal och verkligen något som kyrkan i sin mossighet mår bra av. Hon berättade att i samhället hon lever i är det okej att vara precis vad som helst men inte kristen. Då anses man som dum i huvudet. Intressant tankeställare för min del när jag själv upplevt samma sak fast precis tvärtom. Jag vill ändå respektera människor för deras religiösa tro och inte själv hamna i fördomsklistret. Något jag tror att jag måste arbeta på. Så oavsett åskådning så måste vi nog bli bättre på att acceptera varandras olikheter. Även om det inte är jag och gud så får det nog för min del i framtiden gärna vara du och gud. Om det är så du vill ha det.